Wabi-Sabi

En av de nyare inredningstrenderna som kommit är den österländska livstilsfilosofin wabi-sabi. Gammalt, ärvt, slitet, gulnat,asymmetriskt. Fokusera på det ofullkomliga och du är rätt ute. Inte överbelamrat men inte heller skinande rent, med andra ord varken bohemiskt eller modernt skandinaviskt. Kanske någonstans mittemellan.

Egentligen gillar jag inte att sätta mitt hem i ett fack. Det skapar sådana begränsningar. Min filosofi är att inreda med sådant jag tycker om och jag gillar saker från en mängd olika stilar. Framförallt gillar jag att blanda gammalt med nytt, svulstigt med stramt etc. Skulle jag sätta en etikett på mitt hem skulle det bli eklektiskt. Det känns som om en bred benämning. Men jag gillar wabi-sabi tänket, speciellt i dessa miljömedvetna tider. Mitt vardagsrumsbord får nog säga vara högst wabi-sabi; ett träbord (inköpt på Indiska för en herrans massa år sedan, övertaget från svärmor och svärfar)som spruckit och har mängder av ringar från kaffekoppen. Ju mer det slits desto mer tycker jag om det.

Skulle du dock vilja lära dig mer i ämnet och kanske inreda ditt hem efter wabi-sabi filosofin ordnar Sköna Hem kurser i ämnet.

Foton: www.skonahem.se

Rivningshysteri.

Jag älskar att riva ned saker. Det kanske låter konstigt men låt mig förklara i form av tre färska exempel.

1. När vi renoverade våran lägenhet och kom till de tapetserade garderobsdörrarna (som sedan hade målats i en härligt aprikos(!) färg. Bör tilläggas att jag inte gillar tapetserade garderobsdörrar) så spenderade jag otaliga timmar med att försöka riva bort tapeten (som satt som sten). Jag fick bara bort små små bitar i taget men känslan när man fick tag i ett större stycke som jag försiktigt rev ned så var känslan oslagbar. Jag tappade grepp om tid och rum och försvann bort i tankarna.

2. Så fort vi bestämt att vi skulle tapetsera om i köket så gick jag genast fram till väggen och började känna på underlaget och vips så hade jag rivit bort ett stort stycke tapet. Till skillnad från garderobsdörrarna så satt här tapeten väldigt löst (desto roligare) och jag fick med mig stora bitar i ett svep. Höggravid som jag var spenderade jag några kvällar åt att riva all tapet (och blev lite besviken när allt var färdigt).

3. Nu är det dags att ge vårat gamla 60-tals kök en liten uppfräschning i form av nytt kakel och ny fläkt. Så det gamla kaklet måste ned!!! Denna gång har dock min sambo gett mig rivningsförud. Orsak? Han vill nämligen vara med och riva! Han vill inte gå miste om det roliga i att ta fram hammare och kofot och se kakel falla till golvet. Så, nu får jag bita mig i fingrarna varje gång jag är inne i köket för att inte riva ned alltihop (igår kunde jag inte låta bli, så jag har tjuvstartat lite. Jag skulle ju bara se om det satt lätt:)

Så det var kanske inte så konstigt att vi valde att riva två väggar när vi flyttade in i lägenheten. Tyvärr gjorde vi inte arbetet själva (hade nog inte blivit så bra, lekmän som vi är) men det kittlade i magen när vi kom hem och såg en halvt demolerad nyinköpt lägenhet. Undrar vad som skall rivas härnäst?

Kunde inte låta bli att börja riva kakel. Snart ersätts det tråkiga vita med glasmosaik.

Köket när gamla tapeten rivits bort och den nya börja komma på plats.

Barnlampa.

Då det inte verkar som att det vill komma någon knodd riktigt än har jag varit tvungen att sätta händerna i lite andra projekt (helt enkelt för att inte gå här hemma i värmen och bli galen). Eftersom jag har en gammal lampa stående som jag inte riktigt har vetat vad jag ska göra med kom jag på idén att göra om den till en barnlampa. Så jag åkte och köpte servetter med Mairos motiv Busungar och sen har jag suttit i två dagar och klippt och klistrat. Verkligen superenkelt (om än lite pill)!

Före.

Efter.

Trearmad lampa.

Häromdagen tog jag en av mina sedvanliga loppisrundor på Hisingen i Göteborg (mycket praktiskt när butikerna ligger samlade på en och samma gata). Jag hade inget riktigt mål med min tur, annat än att finna lite inspiration, och kanske en och annan pryl att förgylla mitt hem med. Men det är något med gamla föremål som gör det så spännande att gå och botanisera bland dem, mitt bland allt bråte kan man stöta på något alldeles, alldeles underbart. Och ibland hittar jag något som jag inte visste att jag behövde, men som jag bara känner att jag måste få med mig hem. Jag får helt enkelt ta och arrangera om lite hemma så att den nya prylen får sin givna plats. Så hände denna gång. Helt plötsligt stod den bara där, den trearmade lampan, inklämnd mellan två soffor. Den såg sådär lagomt pigg ut och ingenting jag fäste blicken vid (gick faktiskt förbi den ett antal gånger innan jag la märke till den), men när jag väl fått syn på den visste jag att den var tvungen att följa med hem. Jag stuvade in den i bilen och begav mig i all hast upp till Gårda texil (helt klart en av Göteborgs bästa textilaffärer, där kan man gå i timmmar och botanisera) för att hitta ett tyg att klä om lapmskärmarna med. Jag åkte hem med ett svart sidentyg med broderade blad i guld. Väl hemma hitta lampan sin alldeles speciella plats, och nu känns det som om jag aldrig skulle kunna vara utan den.

Såhär såg lampan ut då jag köpte den. Foto: Elin

Klar! Foto: Elin

Babysäng

Något jag älskar att göra är att springa på loppisar, second-handbutiker och auktioner. Inget går upp mot känslan när jag hittat prylen som jag letat efter så länge. Eller kanske hittar jag något helt oväntat men som blir en fin detalj att lägga till i hemmet. Jag tycker om att blanda nya saker med gamla. Det är effektfullt och ett relativt enkelt sätt att sätta prägel på hemmet.

För några månader sen såg jag i tidningen Allt i hemmet ett hemma-hos-reportage om ett par som hade hittat en gammal vagga i rotting till deras nyfödde son. Jag blev fullkomligt förälskad i den vaggan och lite smärre besatt av tanken på att hitta en liknande till mitt ofödda barn. Så självklart började jag frenetiskt springa på loppisar med bara ett mål i sikte; en rottingvagga. Lättare sagt än gjort! Inte någonting i närheten så långt ögat kunde nå. Men jakten gick vidare utan resultat. Så, när jag så småningom börjat förlika mig med tanken att jag skulle bli tvungen att klara mig utan en rottingvagga, så står den där. Inklämd i ett hörn på Myrorna (belamrad med diverse skitiga trasmattor och trasiga resväskor) på lite svajiga ben. 75 kronor fattigare lämnar jag Myrorna med världens största leende på läpparna och den där alldeles underbara känlsan i kroppen när man just gjort ett efterlängtat fynd. Med lite sprayfärg blev den sedan som ny. Det enda som saknas nu är medar så att den kan gunga, jag har valt att ta bort de gnisslande hjulen som kändes väldigt ostadiga. Om inte annat så får jag väl klara mig utan gungningar då.