Fönstertittare?

Som mammaledig blir det en hel del promenerande. Jag och vagnen (med Elly i såklart) tar oss allt som oftast fram till fots vilket innebär att vi passerar enhel del hus, radhus och lägenheter. Jag har kommit på mig själv att vid ett flertal tillfällen (eller egentligen vid nästan varje promenad) med att vara djupt försjunken i tankar om dessa byggnader. Vid hus som jag tycker är extra fina saktar jag ned på takten för att hinna få en riktigt ordentligt titt på hur det ser ut i köket, vardagsrummet eller barnrummet (ja, det är sällan man ser in genom fönstret och hittar ett sovrum på andra sidan). Jag gör ett snabbt överslag i huvudet, hur skulle jag göra om det var mitt hus:

• fasaden skulle definitivt målas om, eller putsen lagas, eller eternitplattorna ska bort.
• fönstren måste fräschas upp
• köket måste bytas ut
• köksgardinerna, varför har de sådana köksgardiner?
• tapeterna måste bytas ut.
• etc....

Ibland händer det (eller ganska ofta) att jag hittar ett hus (för det handlar nio gånger av tio om ett hus) som jag faktiskt tycker om precis som det är. Hör och häpna! Det har gått så långt att jag emellanåt när jag är ute och promenerar med mina vänner, mitt i ett samtal, avbryter för att bara kommentera huset vi just passerade.

Kan man kalla detta att vara besatt av sitt intresse eller håller alla människor på såhär?